Vad jag har försakat... del 1

Jag har hittills inte skrivit något särskilt personligt här på bloggen. Det mesta har varit allmäna psykologiska reflektioner, men nu tänkte jag att skulle bjuda på lite ur mitt liv. Jag ska försöka hålla balansen och inte låta bitter när jag skriver om vad jag försakat i mitt liv - för det är jag inte, längre. Arg kan jag dock vara ibland, mestadels för att det finns så många människor som fortfarande är fångar i JVs tankemönster, som jag inte kan nå och hjälpa. Det är frustrerande! Det trösterika när man tänker på saker som hade varit annorlunda om jag inte varit ett Jehovas Vittne är dock att det väldigt tydligt bekräftar att det var helt rätt att lämna organisationen. Oerhört stärkande att känna att man har gjort helt rätt! So here it goes:

Idrotten
När jag var i tonåren var jag mycket lovande i friidrott. Jag hade, uppmätt på mina vanliga gymnastiklektioner i skolan och i flera grenar, resultat som gott och väl hade räckt för att tävla på nationell nivå i min åldersgrupp. Och jag ville göra det! Jag funderade ofta på hur mycket jag hade kunnat prestera med rätt träning och handledning. Jag sög åt mig så mycket jag kunde på lektionerna som var mitt enda fönster för legitim tävling och tränade helt själv på kvällarna som det inte var möte. Mina lärare kunde förstås inte för sina liv förstå varför jag inte satsade på någon idrott. Men jag besvarade dem vältaligt att jag föredrog att fysikträna på egen hand och gå på gym när jag kunde bestämma mina tider själv. Jag hade inte tid eller lust att sälja Bingolotter för någon förening. Sanningen var egentligen att jag mycket hellre hade sålt lotter än Vakttornet och Vakna! Hemifrån hade man fått klart för sig att egentligen inget engagemang utanför församlingen var värt att satsa på - eftersom den här världen väldigt snart skulle försvinna. Och så här fortsatte det. Många år senare blev jag stoppad och straffad av de äldste för tävlingsidrott på motionsnivå, i Korpen. Det blev en milstolpe som förargade mig under många efterkommande år, men som förmodligen senare varit en del i att jag fått kraft att inse det skadliga i organisationen och lämna den. Tacktack broder X för din tyranni och diktatur.

Kärlekar
En man som var gift med en av kvinnorna i min församling och var en så kallad "motståndare" sa en gång att Jehovas Vittnen har "vuxendop och barnbröllop". Den gången blev jag förolämpad, men idag tycker jag definitivt att han hade en poäng! Jag gifte mig tidigt med min, i stort sett, första ungdomskärlek. Det fanns några korta förälskelser och romanser dessförinnan, men jag fick snabbt dåligt samvete om jag gjort något "omoraliskt" och avslutade relationerna innan de fått någon ärlig chans. Man skulle inte dejta för sakens skull. Om man träffade någon skulle det vara för att gifta sig. Vi var förstås kära i varandra jag och min fru (fru - tål knappt det ordet idag), men vi var alldeles för unga. Det enda alternativet till äktenskap som ges inom JV är total avhållsamhet och då ska det vara med syftet att arbeta så mycket som möjligt för församlingen, utan distraktion, som det heter. Detta leder förstås ofta till att man binder upp sig i ett förhållande innan man är redo, och vi var inget undantag. Idag ifrågasätter jag om det ens är hälsosamt att binda upp sig för hela livet på det sätt som JVn gör (kan skriva om det en annan gång). Det är fullt normalt att ha perioder då man träffar andra utan några avsikter på ett långt förhållande. Detta var en "prövning" när jag, fortfarande tonåring och senare i mina tidiga 20, fick uppmärksamhet av unga tjejer utan rätten att besvara. Jag försakade dem. Jag var bortlovad. Till Jehova. Ytligt måhända, men ändå ett rejält glapp mot ett normalt förhållningssätt. Och definitivt emot min natur och vad jag själv egentligen ville.


Bara dessa två saker hade lett till ett helt annat liv om mina beslut hade tagits utan inflytande av JVs läror, och det finns mycket mer... men jag stannar där för idag. Vad har du försakat? Har du hittat någon bra strategi för att kunna förlika dig eller ta igen något? Skriv gärna en rad i kommentarerna. Vi hörs.

Detta inlägg är för övrigt inspirerat av http://mindinsin.blogg.se/ Stulna år! Tack för dina tankar!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0